Sydländsk värme med

Ensemble 1700

Publicerad: 9 mars 2009, 11:15

KONSERTRECENSION

Genuin italiensk barockmusik lockade ett trettiotal

konsertbesökare att tillbringa ett par eftermiddagstimmar

med Ensemble 1700 i lördags. Vi som var där fick verkligen

uppleva en av 1600-talets mest förfinade konstyttringar.

För oss är det ofta sinnesförhöjande att belivas av denna

sydländska värme. Ensemble 1700 är en helsvensk grupp

som alla spelar på  tidstrogna instrument och resultatet blev

imponerande vackert.  Barockfiolernas mjuka lyster svarade

fint mot cellostämmans varma  klang och cembalons och

teorbens lågmälda klangrikedom skapade  ordning och

harmoniskt sammanhang. Lägg därtill drivkraften till allt musicerande från den här tiden; den känslofyllda och innerliga sångrösten; så finns bara inget övrigt att önska. Många mer eller mindre kända italienska barockmästare fick bidraga med sina yppersta kompositioner. Verk av storheter som Claudio Monteverdi och Girolamo Frescobaldi  hamnade i en klass för sig, men skaparkraften hos de mindre kända tonsättarna imponerade starkt. Tidstroget skönt sjöng Maria Keohane, bördig från Dalarna men numera med hela världen som sitt arbetsfält. För ett antal år sedan framträdde hon här i Ystad som Susanna i Figaros bröllop. På nytt fick vi avnjuta hennes varma och skönt avspända sopranröst. Ensemblens rika uttrycksregister svarade fint mot Maria Keohanes temperamentsfulla utstrålning och all önskvärd glöd och nerv fanns med i samspelet. I Lamento d"Arianna av Monteverdi exponerade hon ett inträngande och gripande kvinnoporträtt. Den övergivna Arianna vill först bara sluta leva Lasciate mi morire) men eftertänksamt inser hon att det är sorgen som måste dö och att hennes kärlek varit alltför djup. Under barocken hängav sig komponisterna ivrigt åt den s.k affektläran, för att med hjälp av olika stilmedel framställa mänskliga känsloyttringar, som t.ex. hämdlystnad, modlöshet eller svartsjuka. Sydlänningar har nog lättare haft förmågan att gestalta häftiga sinnesrörelser i ord och ton än vi nordbor. En marterande svartsjuka kom tydligt till uttryck även i det instrumentala med Luigi Rossis aria La gelosia, så kvalfull att den drabbade ber att få avbördas denna hemska plåga. Avledande och gladare stämningar spred sig emellertid när ensemblen gav sig i kast med Tarquinio Merulas livfulla porträtt av La Cattarina. Mot slutet exponerade ensemblen av samme komponist ett envist återkommande basmotiv, ett sk.ostinato som fick utgöra grunden för omtumlande vokala improvisationer i den högre kolorraturskolan. Konserten avslutades med suveränt exekverad stråkmusik, en uppsluppen Bergamasca av Marco Uccellini, på vilken följde stående ovationer. Glada och synbarligen mycket nöjda sorlade publiken ut och bland kommentarerna kunde uppfångas: "En sån tur att vi gick hit!"

Ingvar Wickander